My name is Mel D

Det verka råda golffeber i den här familjen. Hela semestern har gått till golf. I kväll var det minigolf. Herregud så tråkigt. Jag förstår inte vitsen. Jag tyckte det var urtrist. Grävde lite istället. Nu är jag hemma och kan ägna mig åt min favoritsysselsättning - tugga på toapapper.

Morsan klippte klorna på mig idag. Farsan skulle hålla mig. Ha, jag märkte direkt att han tyckte synd om mig så jag sprattlade lite extra o vips så var jag fri igen. Fast morsan gav sig inte för det. Sa åt farsan på skarpen att hålla i ordentligt.

-Ja, men jag vill ju inte göra henne illa, sa farsan. 
-Håll stadigt o fast, kommenderade morsan.
-Jag vet inte hur hårt jag kan hålla i.
-Var inte en sån mes, håll henne ordentligt nu.

Jag blir så trött på morsan. Jäkla gestapofasoner.

Busade med kusinen Janne hemma igår. Då går det undan. Vi kom in i ett riktigt stim, fick upp farten liksom. Janne jagade mig. Jag älskar det, han kommer inte ikapp o så springer han bakom o gläfser. Hans mun klipper som en pirayas. Fastnar man där i är det kört (jag låtsas det, det blir mer spännande då).

Plötsligt var han nästan ikapp o var mig i hasorna. Jag var tvungen att sätta fart. Såg ingen annan utväg än att ta ett par steg rakt över vardagsbordet. I ett skutt liksom.

Ja, men ursäkta då, jag såg inte de där skålarna som flög i golvet o gick i tusen bitar. Sorry.

Om jag tycker om det så är det mitt,

Om jag har det i munnen så är det mitt,

Om jag hade det förut så är det mitt,

Om det är mitt så kan det inte på något vis bli ditt,

Om jag tuggar sönder det så är alla bitar mina,

Om det ser ut som mitt så är det mitt,

Om jag såg det först så är det mitt,

Om du leker med något, lägger det ifrån dig så blir det automatiskt mitt!

Spelar ingen roll i vad. Damm, tunna, bassäng, sjö, barnbassäng med rutschkana, you name it.

Bra de fattade. Kudden är min. Kolla tungan, jag är nöjd. Nu ska jag sova en stund.

Det är nåt magiskt med morsans kudde. Den är... bäst.

Lägg märke till min blick. Den säger, våga inte ta denna kudde.

I min klass, tikar 4-6 månader, var vi 32 st. De första tio placerade sig så här. På bilden är det Mary Lu. Hon flyttar till Tyskland nu.

1. Holevikens Nikki
2. Quattrogårdens Vanta
3. Quattrogårdens Verra
4. Beathalandet Melody (jag)
5. Hyltelands Enia
6. Pinjadalens Kalla
7. Beathalandet Mary Lu (syrran)
8. Cantanias Olly
9. Beibars Gera
10. Gothias Kathinka

Dagsform: Mycket god
Vikt: 20 kg
Träning: Lugn löpning + intervall

Bra saker:

• De små människorna är hemma igen
• Den stora hunden är hemma
• Det finns ett outsinligt lager av toapapper att bita sönder
• Kusinen Janne
  

Dåliga saker:

• Attackerad av grannens tjocka hund

De kallar oss grävlingar. De fattar ingenting. Vi gräver oss ut. Vi kommer snart ha grävt gångar under huset. De gångarna leder oss ut från tomten. Bort iväg. Får se ve, som skrattar då.

Det enda morsan var nervös för var att inte komma upp ur sängen och därmed komma för sent till utställningen. Morsan har lite problem med det, att vakna alltså. Men hon skuttade upp ur sängen kl 05.00. Jag hade ingen lust alls att gå ut på morgonkiss så tidigt. Så jag tog det lugnt o låg kvar. Morsan fixade i köket o på ett kick var hon klar.

Efter rastning drog vi iväg. Morsan sa att hon inte brydde sig o att hon inte tycker utställningar är nåt roligt längre. Det är alldeles för tidigt på morgonen, säger hon. Men jag tror hon var rätt nervös ändå o att hon tyckte det var lite roligt. Hon hade ju till och med fixat kaffe o muffins som hon packade med.

Farsan bara skrattade o tyckte det skulle bli ett spännande spektakel. Å först fattade han inte vad hon skulle med alla prylarna till men väl på plats var han tacksam över att brassestolarna var med. 

Spektakel var bara förnamnet. Morsan var helskum. Sprayade nåt konstigt på mig, rufsade min svans o var allmänt jobbig. Hon hade en hel låda med prylar. Å alla andra runt omkring verkade hålla på likadant. Jag bara glodde.

Sen kom en kille, jag vet inte vad han heter o tog mig i kopplet. Jaha, tänkte jag ska vi ut o gå nu? Vad trevligt. Men så gick vi bara några meter in på en stor gräsplan sen stod vi bara där o glodde. Så jag la mig ner.

Plötsligt var det vår tur o nu skulle jag tydligen ställa upp mig framför en tant. Varför då? Å varför i hela fridens namn stod morsan 50 meter bort o ropade på mig? Jag begrep ingenting. Min uppfödare såg helt uppgiven ut o slog ut med armarna o skakade på huvudet.

Killen som höll i mitt koppel började springa så då hängde jag på. Sen stannade vi tvärt o så kom morsan o tog mig. Sen fick jag vila igen. Då låg vi o tittade lite på mina brorsor så jag började haja litegrann. Man skulle tydligen springa där inne. Morsan pekade på en hund o sa till farsan att den skulle vinna. Titta, sa hon, vilka rörelser, den bara flyter fram.

Sen var det vår tur igen tillsammans med mina syrror o en massa andra hundar. Jädrans vad morsan började låta. Aldrig hört henne så. Hon sprang som en jäkla blådåre runt mig o bara skrek.

Jag tittade på farsan o han låg o vred sig av skratt. När allt var över var han helt förundrad, vilken pipa du har sa han till morsan, jag hörde dig hela tiden. Jag visste inte heller att hon kunde låta så. Jag undrar fortfarande varför. Hade hon gjort sig illa?

Tydligen gick det bra. Jag kom på fjärde plats bland en massa hundar.  Å hunden morsan pekat på vann.

Imorgon är det premiär. Mitt livs första utställning.

Jag kommer rocka fett. Bara så ni vet.

Ny bekantskap. Trevlig kille. Hugger som en piraya (stavas det så?). Verkar aldrig bli trött. Jag känner mig som Baloo. Han är Mowglii som klättrar omkring på mig.

Morsan är en looser. Hon verkar tro att huset är omringat av en borg. Ha! När hon kom ut o trodde hon skulle hitta mig på altanen fick hon bara se spåren efter mig. Hon letade igenom hela huset men jag var borta. Fanns ingenstans. Då kollade hon båda grindarna. De var stängda.

Surprise, morsan, jag är en schäfer, jag kan hoppa över din töntiga mur. 

Ni har gissat rätt. Men det här är bara början...

Började med att visa morsan att jag inte är en hundgårdshund. Och - man lämnar inte mig hur som helst. Hon ska inte vänta sig nån jäkla välkomskomitté. Hon kan åka o festa. Fine. Men tro inte att det inte lämnar spår.

Lördagen och söndagen spenderades med mina underbara breeders. De är bäst. Love you! Jag har haft det skitkul. Det är bara det att morsan inte ska veta det. Det är viktigt att visa henne att jag egentligen inte bör sova i hundgård (hon kan få idéer då).

Mina fina manér försvinner om man lämnar bort mig. Det ska hon ha jäkligt klart för sig. Mer om detta strax...

Morsan o farsan la sig vid tio igår. Veklingar. Det gjorde inte jag. Jag höll igång längre än så. Å det fick de minsann märka av.

När jag hade hållt igång ett tag med diverse upptåg som att bära vattenskålen till bädden (o tappa den i golvet ca 12 ggr på vägen), försökt smyga upp i sängen, bitit o gnagit på allt som sitter fast, typ sängen, skohyllan med mera, gjorde jag det absolut roligaste.

Morsan gick upp o ner ur sängen för att visa mig till min pläd med jämna mellanrum. När hon gick tillbaka till
sängen smög jag fram o precis när hon skulle lägga ner huvudet på kudden drog jag undan den blixtsnabbt och sprang med den till bädden. Hon blev sådär snopen som folk blir när man drar undan stolen för dem precis när de ska sätta sig ner.

Sen snodde jag mobilen ett par gånger oxå. När jag smög fram o tog den fint o utan ljud i munnen började den lysa så det såg ut som om den svävade iväg. Coolt. Sen somnade jag tvärt.