My name is Mel D

Jag är nybadad! Inte en kudde går säker. Allt kan skakas, ruskas och slängas omkring. Varje säng ska få sig en ordentlig skvätt av blöt hundpäls! Varje matta, soffdyna, you name it!

Sen somnade jag.

Var ute o hälsade på mina sköna breeders idag. De är så softa! Helt toppen därute. Det satte om inte annat fart på morsan. Nu har hon tagit reda på vad hon ska foka på. Jag kan föreställa mig att det är en hel del på gång i hennes huvud nu.

Men jag tror bara det är av godo för min del. Hon har redan inhandlat korv. Smaskens.

Mina kära syskon placerade sig bra på utställning i helgen. Gott o höra att de sköter sig o håller vårt rykte i topp. Fast jag är lite orolig för Peter o alla hans tjejer.

Min antibiotikakur är som gott slut och jag mår prima. Vi har inte kunnat hålla oss från att springa förra veckan men det har bara varit mjukstart så nu känns det bra att få sätta riktigt fart igen.

Morsan gnäller om att det kostat pengar när jag varit sjuk. Jag kan börja äta pengar oxå om hon vill. Får se om hon tycker det är roligare.

Medicinen gör nytta och morsan försöker trösta mig med stort ben. Jag är nöjd med det nya benet.

Var hos veterinären igår igen. Värdena som visar på infektion var bara lite bättre så morsan får fortsätta med penicillinkuren i två veckor till.

Morsan är inte alltför nöjd med springförbudet. Inte jag heller om jag ska vara ärlig. Det är en massa spännande utställningar framöver som vi missar nu. Synd om morsan. Hon handlade hundschampoo o grejer för flera hundra häromdagen.

Farsan har semester den här veckan så dagarna är sjukt softa. När morsan dragit till jobbet sover vi halva dagen.

Nu har de nya provsvaren kommit. Det är inget fel på mig. Jag har toppvärden på B 12 och Folsyra och allt vad de snackade om.

Visst, förra veckan provsvar visade att jag har en infektion, men det har jag fått antibiotika mot, det fina är att det inte är något fel på min bukspottkörtel.

Och eftersom jag fått värsta kuren med mediciner så tror veterinären att jag snart blir helt bra. Problemet är bara att jag mår bra nu. Om jag får säga det själv. Morsan har fått förbud att springa med mig. Å hur tusan tänkte veterinären då att jag skulle bli av med min överskottsenergi?

Får se om morsan kan hålla sig från en runda när hon kommer hem idag. I fredags hade jag käkat upp hennes nya, dyra rougeborste. Ska nog hitta något fint idag också o roa mig med.

Farsan har köpt en ny bil. Det får bara plats två personer i den. Inget baksäte. Ingen plats alls. Nada.

Haha, morsan är nog lack, men hon kan springa bredvid, hon verkar ju vilja göra det jämt ändå.

Det kan hon göra när farsan o jag glider omkring i vår nya fina bil. Jag ska få ett eget säkerhetsbälte.

Morsan o jag ligger i soffan. Vi ser på tv, morsans favvoprogram. Mannen som talar med hundar.

Fast ibland undrar jag, är det verkligen sant att inte hundarna är här inne? Jag tittar på morsan men hon verkar inte reagera. Så då är det väl inget då.

Är på banan igen. Bara så ni vet.

Sprang igår, fast det stör mig lite att morsan är så förjordat angelägen om att springa fort. Kan vi inte bara ta det lugnt? Lufsa lite, nosa lite o bara strosa runt?

Fast jag fick rusa runt lite på en åker, det var kul.

Ja just det ja, morsan tränar mig lite. Det är viktigt säger hon. Hon är nöjd, säger att jag är bra. Det är jag också. Hur svårt kan det va? Gå lite snyggt vid sidan o vända när hon vänder, det klarar väl vem som helst.

Utan kusinen Janne då. Han klarar inte det. I alla fall inte när jag är med. Ha, typiskt killar. Kan inte koncentrera sig så fort en tjej är i närheten.

Jodå, hon hänger i morsan. Hon tjatar på om sitt fokus. Själv är jag mest nöjd över att min mage är bra igen.

Den stora hunden är här nu igen o det är kul. Skoj o snacka med nån som förstår liksom.

De säger att jag är ovanligt klantig. Å visst jag slår i huvet i det mesta som går att slå i. Å jag fastnar med nosen i kylskåpsdörren ibland. Men det de skrattar åt mest är när jag sitter. Om man har en rumpa o ett par långa ben o sitta på varför ska man inte göra det då?

De säger att jag ser ut som Mamma Mu. Jag håller med om att det kan verka lite konstigt att jag ibland ramlar baklänges när jag sitter. Det verkar ju nästan omöjligt när jag berättar om det men det gör jag i alla fall. Å när de kelar med mig o klappar på mig när jag ligger i sängen så ramlar jag ner på golvet ibland. Men det är ju för att sängen är för liten.

Eller?

Morsan har fått nog. Säger att vi måste ha mål. På alla plan. Jag fattar inte vad hon menar men det lär väl visa sig. Hon säger att vi ska träna. Mot de där målen hon snackar om.

Fokus, mumlar hon, vi behöver mer fokus.

Veterinärbesök och dålig mage har präglat mina senaste veckor. Noll och inget bus. Har varken orkat eller känt för det. Morsan envisas med att bara ge mig fil och ris. Hur ska man orka busa då?

Men hos veterinären var jag mig inte riktigt lik. Hade inte käkat nåt på över ett dygn. Jag kände mig helt enkelt lite grinig. Å stup ikvarten kom det fram gamla gubbar som hukade sig över mig o pratade med gurglig röst.

Jag blev förbannad. Skällde o morrade på dem. Till och med veterinären fick sig en skopa när han kom in. Fan, låt mig vara, tänkte jag. Jag störde ingen satt lugnt o väntade på min tur.

Men veterinären var en trevlig prick visade det sig, så när det äntlilgen blev min tur överröste jag honom med pussar. han upprepade gång på gång till morsan vilken otroligt trevlig hund jag var.

-Ja, svarade morsan det brukar hon vara, men just nu verkar hon lite spökig.

- Nej, det är klart sa veterinären, hon har säkert lågt blodsocker och är inte rikitgt på humör.

Men nu har min mage varit lugn i flera dagar. Och jag fick honung så fort vi kom hem o mediciner, så nu känner jag mig riktigt pigg. Dags för nya öden o äventyr!

Har haft en osedvanligt lugn vecka. Morsan har jobbat mycket o farsan har mest sovit. Det har varit tråkigt rentav. Men framåt söndagen började det hända lite spännande saker.

Morsan o jag var ute på promenad. Vi gick på hennes favoritställe där hon tycker att hon kan vara lugn för det inte finns några kaniner. Men rätt vad det var skuttade det upp en hare mitt framför näsan på mig.

Jag satte full fart efter. Å morsan hängde på! Fånga den, fånga den eller nåt, jag hörde inte så noga, skrek hon bakom. Vi sprang. Jag var nära haren. Morsan var en bit efter. Men hon var fortfarande med o fortsatte skrika.

Hux flux var haren borta. Jag stannade till o tittade förvånat efter den. Morsan kom i kapp o såg grymt besviken ut. Hon kopplade mig o så gick vi hem. Hon tyckte nog det var snopet att vi inte fick fatt i den, tänkte jag, eftersom hon nästan såg arg ut.

Fast hon verkade väldigt sur ganska länge efteråt. Äh jag vet inte, hon kanske inte ropade att jag skulle fånga den?

Jag är inte riktig säker själv på vad som hänt. Men nå't är det. Jag känner mig mer... damig liksom. Eller inte damig, men vuxen. Ja, det stämmer nog. Vuxen.

Jag är ingen liten unge längre. Jag tycker helt enkelt inte att det är skoj o leka med de små människornas leksaker. Jag ligger helst o sover faktiskt. Eller tittar på tv.

En  o annan matbit kan jag väl tänka mig att stjäla. Å disktrasorna äter jag fortfarande upp. Men annars är det inte lika upphetsande med busiga barn.

Jag vill mest sova. Å bli lite kliad på magen. Morsan säger att jag är tonåring, vad nu det är för nåt.

Vikt: 30,4 kg
Löpning: 50 min
Löpning 2: Jag blöder. Morsan säger att jag löper.

Jag är chockad. Vad gör den stora hunden här?

Jag vågar inte röra mig. Vill inte väcka uppmärksamhet. Tänk om de tycker mer om den än mig? Nej det kan inte vara möjligt. Jag är bättre vän med de små människornas kompisar. Jag tar hand om dom, pussar på dom och gosar med deras skor.

Vi har varit ute i skogen, en hel del morsan o jag. Eller, hon skulle nog kalla det springa. Jag tycker vi lufsar. Det är inget tempo precis. Men hon verkar nöjd. Jag får dra henne runt men det är ok.

Jag fortsätter i vad jag tycker själv, perfekt balans mellan lite bus och bra uppförande. När hon övar sina golfövningar (att jag ska sitta kvar) gör jag precis som hon vill. Hon blir sjukt nöjd.

Men igår blev jag lite uppspelt o morsan var lite extra trött. När jag hoppat upp i soffan för tredje gången o snott kuddarna tröttnade hon o tog med mig ut i hundgården.

Det var då det roliga började. Jag brukar snällt gå in där i vanliga fall men igår kände jag för att jäklas lite. Jag insåg att jag stod mellan morsan o dörren. Jag tog tillfället i akt o rusade ut. Sen körde jag tokracet. Fram o tillbaka, snabbt förbi morsan precis sådär nära utan hon kunde få tag på mig.

Haha! Det var skitkul. Morsan var desperat. Först skällde hon. Sen röt hon åt mig att komma. Då smög jag undan bakom muren. Sen försvann hon in i hundgården o började jollra o gulla, då kikade jag fram, försiktigt, sakta sakta. Då tittade hon fram o tystnade.

Ha! mig lurar hon inte så lätt. Jag körde ett nytt race i full fart. Runt hela gräsmattan o förbi henne igen. Sen försvann hon igen. Plötsligt började hon låta som att det var något jätteroligt där inne. Jag kunde inte hejda mig, blev så förjordat nyfiken så jag var tvungen o rusa in i hundgården för att kolla.

Pang! Så stängde hon dörren.

"Ta nu ett kort på henne med örat uppe så man får se henne som hon ska se ut", sa uppfödaren till morsan när vi var där häromkvällen.

Det dröjde förstås inte länge förrän morsan stod där o viftade med sin mobil.

Sorry friends, jag är för snabb. Eller morsan är för seg. Väj själva. Men jag ändrar position snabbt.

Å det där med att jag inte ska ligga i soffan, det har hon misslyckats med. Totalt.