My name is Mel D

"Å vad snäll hon är, hon förstår nog inte hur stor och stark hon är."

Hur många gånger har jag tvingats lyssna på den typen av kommentarer? Tror sjutton det att jag inte kan vara dum mot en hysterisk liten småhund som far ut och skäller på mig. Ett bett så är den ju död. Det fattar till och med jag. Sen är det ju inte så att jag behöver skydda mig precis. Räcker med att jag sträcker på halsen.

Men jag är trött på att ha skällande, griniga gamla hundar på besök. Nu vill jag ha Janne här, kom tillbaka mannen! NU!

Denna man är min absoluta favoritkille. Har ni sett en sån stor tunga han har?

Han har varit på besök i helgen och sovit över.

Igår träffade jag en liten Berner Sennen tjej som hete Klara. Jisses vad söt hon var. Bara 6 månader och inte en chans att hinna ikapp mig när jag racade runt på det stora fältet vid motionsspåren.

Har haft ungarna här och det är det bästa som finns. Men sorgligt när de åker.  Saknar de i samma ögonblick de stänger dörren. Vi har det bra ungarna och jag. Vi håller ihop. Jag brukar följa med och lämna av dem men det fick jag inte den här gången. Hade annars varit trevligt o träffa den ståtlige Zeb (svart, silkeslen, mysig labradorkille).

Jag hörde att min gamla kompis Imze varit ute på vift. Hade tydligen stuckit iväg och varit borta hela natten. En student som bodde på Dalvik hade tagit in henne så där hade hon tillbringat natten tills hennes husse fick hämta henne nästa dag. Jag tror hon letade efter ungarna.

Jag har fina höfter visar det sig. Visste jag väl. Men alltid trevligt och bli friskförklarad av självaste SKK. Så nu kan vi träna på som vi tänkt. Bra, bra.

Man lämnar inte mig hur som helst. Det har jag sagt förut och jag säger det igen. På dan, absolut, inga problem men på kvällen för att gå på restaurang, nej, då kan det se ut som på bilden.

Ikväll visste de bättre då lät de mig vara i bilen. Det gör ingenting. Då är jag i alla fall med.

Nu har de fått såna där uppfostringsidéer igen. Plötsligt bara bestämmer de sig för nåt - utan att kolla med mig först. Igår tyckte de inte att jag skulle sova i min säng. I min säng? Där ligger de och vräker sig och så säger de åt mig att gå ner.

Jag blir så arg. Har vandrat runt hela natten för att visa de hur det går när man puttar ner mig. Jag har druckit vatten. Lagt mig i min knastrande bädd på nedervåningen, druckt lite mer vatten. Vandrat upp för trappan. Vandrat ner för trappan. Tvättat mig. Jag har haft mycket att göra hela natten.

Nu ska vi se om de tycker deras beslut var så smart. Skulle inte tro det.

Sen roade de sig med julbord ikväll. Då roade jag mig med tidningar och mjukisdjur. Bildbevis kommer strax.

Jag hoppade in i bilen med glädje. Som alltid. Vi skulle på äventyr. Trodde jag. Men väl framme förstod jag. En sån där klinik ni vet. Just precis, ett sånt där ställe där de pratar sådär tyst och försiktigt och säger att man är fin och duktig fast man inte gjort ett skit. Ett sånt ställe. Jaha, tänkte jag var det inte roligare än så?

Just som jag tänkt det fick jag ett stick i nacken. Sen minns jag inte så mycket mer. Huvudet blev tyngre och tyngre och tyngre sen sov jag. Länge. Jag hörde morsan o farsan långt borta. Pladdra. Och nån sköterska eller vad det var. De flyttade och knuffade på mig.

Mitt i allt hörde jag en främmande mansröst! Jag kunde inte resa mig och hoppa ner från sängen, inte öppna ögonen, inte rusa fram och kolla vem det var. Men jag morrade på honom och skällde. Talade om att det inte var okej. Man smyger inte på mig hursomhelst. Sen sov jag lite till.

Rätt vad det var var jag vaken och vi åkte hem igen. Vad var meningen? Nån som vet? Var det ett prov? Skulle de se om jag skäller på främlingar även om jag sover? Va det det de kollade? Testade de mina vaktegenskaper?

Ooooohhooo! Härliga underbara barn. Mina små älsklingar har varit här i flera dagar. Livet bli så mycket roligare när de är här.

Idag har jag dessutom träffat min härlige kusin den osnutne, slemmiga men ack så ljuvliga "dampJanne". Kan inte få nog av den fartfyllde token.

Monterar en byrå. Blir lite trött. Tar en tupplur. Kommer snart igång igen, ska bara vila lite till...

Nu har jag fått mina bebisar. Härom natten kände jag att det var något på gång. Jag flämtade och bäddade. Ingen brydde sig, jag fick klara mig helt på egen hand. Men nu är det gjort. Idag är aptiten tillbaka och det gick lätt att springa igen.

Djur, hund och sist individ, predikar Ceasar Milan. Inte tvärtom som de flesta sällskapshundar blir.

Mmm, hummar morsan till farsan, hör du, säger hon, precis såna är vi. Mel är för mycket individ för oss.

Du morsan, lyssna på mig, det är SKITSNACK.

Träffade en bebis igår. Eller, nästan, bara fem månader är hon. En fjäskig liten sak. Orkar faktiskt inte bry mig. Jag har nog med egna bebisar. De som ligger i magen.

Sa åt henne å lägga av. Sluta hoppa, sa jag. Å sluta pussa på mina barn, de är mina.

Vi gosar här, ville du nåt särskilt? Nä, bra låt mig vara i fred då. Eller ska vi gå ut? Vänta, jag hänger på!

Vaknade halvtvå i natt. Behövde gå ut. Somnade om. Sov lääänge. Gick långpromenad. Sov. Sprang skön runda. Håller vakt. Sover igen.

Jag ber om ursäkt. Att jag inte uppdaterat er om mina göranden. Men jag har så mycket viktigare saker att göra. Jag ska bli mamma! Till en massa fina bebisar. Det är sant. Så jag har liksom inte tid att blogga. Jag ligger i soffan och käkar praliner. Eller, det är i alla fall vad jag borde göra. Jag försöker övertyga morsan om det.

Men hon är envis. Hon säger att jag inte har bebisar i magen. Att jag behöver röra på mig för att jag ska sluta tro det. Hon säger att jag inte under några omständigheter har några små gullemellisar i magen. Men jag vet bättre. Jag är säker. Jag till och med spyr på morgnarna. Så det så.

Igår var vi på vår kurs. Jag tyckte det var sådär kul. Lite kallt och ganska tråkigt. Ända tills slutet, då blev det roligt. Jag fick en bebis att hålla i munnen! Alldeles varsamt fick jag hålla den lilla parveln. Försiktigt, försiktigt. Loss, sa morsan och då släppte jag den försiktigt, sen fick jag tillbaka den en kort stund och morsan sa loss igen och tog tillbaka den. Jag hade kunnat öva på det i timmar. Otaliga timmar.

Morsan säger att vi inte alls övade på att bära bebisar. Hon sa att det var en apportbock.

Skrivkramp.

Vaknade. Slickade matte i ansiktet. Satt på henne i sängen och glodde. Kan människan ge mig mat nån gång? Jag hungrar ihjäl. Hon fattade vinken, gick upp och gav mig mat. Jag åt. Gick och la mig igen. Trött. Men hungrig. Jag har fått alldeles för lite mat de senaste dagarna.  Tänker äta kattskit idag så fort jag får chansen.

Ni som läser morsans blogg också vet redan att det bev några gånger till innan det lugnade sig. Sen sov jag. Hela dagen. Nu ska jag ut en sista gång.

Vaknade 04.30. Måste ut. Lös i magen. Bajsade. Morrade på soptunnan. Gick in åt fil. Somnade om.

Var på hundkurs igår. För andra gången. Fast jag tror det heter husse/mattekurs. Det är i alla fall de som lär sig mest. Jag kan redan allt. Och - de ger mig korv. Jag gör vad som helst för korv så det spelar ingen roll om jag redan kan det eller inte, jag gör det ändå.