My name is Mel D

Jag hoppade in i bilen med glädje. Som alltid. Vi skulle på äventyr. Trodde jag. Men väl framme förstod jag. En sån där klinik ni vet. Just precis, ett sånt där ställe där de pratar sådär tyst och försiktigt och säger att man är fin och duktig fast man inte gjort ett skit. Ett sånt ställe. Jaha, tänkte jag var det inte roligare än så?

Just som jag tänkt det fick jag ett stick i nacken. Sen minns jag inte så mycket mer. Huvudet blev tyngre och tyngre och tyngre sen sov jag. Länge. Jag hörde morsan o farsan långt borta. Pladdra. Och nån sköterska eller vad det var. De flyttade och knuffade på mig.

Mitt i allt hörde jag en främmande mansröst! Jag kunde inte resa mig och hoppa ner från sängen, inte öppna ögonen, inte rusa fram och kolla vem det var. Men jag morrade på honom och skällde. Talade om att det inte var okej. Man smyger inte på mig hursomhelst. Sen sov jag lite till.

Rätt vad det var var jag vaken och vi åkte hem igen. Vad var meningen? Nån som vet? Var det ett prov? Skulle de se om jag skäller på främlingar även om jag sover? Va det det de kollade? Testade de mina vaktegenskaper?

Ooooohhooo! Härliga underbara barn. Mina små älsklingar har varit här i flera dagar. Livet bli så mycket roligare när de är här.

Idag har jag dessutom träffat min härlige kusin den osnutne, slemmiga men ack så ljuvliga "dampJanne". Kan inte få nog av den fartfyllde token.

Monterar en byrå. Blir lite trött. Tar en tupplur. Kommer snart igång igen, ska bara vila lite till...

Nu har jag fått mina bebisar. Härom natten kände jag att det var något på gång. Jag flämtade och bäddade. Ingen brydde sig, jag fick klara mig helt på egen hand. Men nu är det gjort. Idag är aptiten tillbaka och det gick lätt att springa igen.

Djur, hund och sist individ, predikar Ceasar Milan. Inte tvärtom som de flesta sällskapshundar blir.

Mmm, hummar morsan till farsan, hör du, säger hon, precis såna är vi. Mel är för mycket individ för oss.

Du morsan, lyssna på mig, det är SKITSNACK.