My name is Mel D

Träffade en bebis igår. Eller, nästan, bara fem månader är hon. En fjäskig liten sak. Orkar faktiskt inte bry mig. Jag har nog med egna bebisar. De som ligger i magen.

Sa åt henne å lägga av. Sluta hoppa, sa jag. Å sluta pussa på mina barn, de är mina.

Vi gosar här, ville du nåt särskilt? Nä, bra låt mig vara i fred då. Eller ska vi gå ut? Vänta, jag hänger på!

Vaknade halvtvå i natt. Behövde gå ut. Somnade om. Sov lääänge. Gick långpromenad. Sov. Sprang skön runda. Håller vakt. Sover igen.

Jag ber om ursäkt. Att jag inte uppdaterat er om mina göranden. Men jag har så mycket viktigare saker att göra. Jag ska bli mamma! Till en massa fina bebisar. Det är sant. Så jag har liksom inte tid att blogga. Jag ligger i soffan och käkar praliner. Eller, det är i alla fall vad jag borde göra. Jag försöker övertyga morsan om det.

Men hon är envis. Hon säger att jag inte har bebisar i magen. Att jag behöver röra på mig för att jag ska sluta tro det. Hon säger att jag inte under några omständigheter har några små gullemellisar i magen. Men jag vet bättre. Jag är säker. Jag till och med spyr på morgnarna. Så det så.

Igår var vi på vår kurs. Jag tyckte det var sådär kul. Lite kallt och ganska tråkigt. Ända tills slutet, då blev det roligt. Jag fick en bebis att hålla i munnen! Alldeles varsamt fick jag hålla den lilla parveln. Försiktigt, försiktigt. Loss, sa morsan och då släppte jag den försiktigt, sen fick jag tillbaka den en kort stund och morsan sa loss igen och tog tillbaka den. Jag hade kunnat öva på det i timmar. Otaliga timmar.

Morsan säger att vi inte alls övade på att bära bebisar. Hon sa att det var en apportbock.

Skrivkramp.