My name is Mel D

Morsan försöker kompensera att vi inte springer just nu. Genom att träna mig i lydnad. Jag tycker det är sådär kul måste jag säga. Men hon säger att det är bra. Att det gör så att jag slipper tugga sönder saker.

Hon kan träna mig hur mycket hon vill, jag tuggar på det jag känner för i alla fall.

Det är ok att ni köper en ny bädd. Det är ok att ni jobbar. Men det är inte ok att ni går på GE Galan utan mig.

Hittade en bild från i somras, visst var jag söt.

Vi tränar lydnad nu morsan o jag. Lite smått o gott som är bra att kunna, säger hon. Jag tycker nog att jag klarat mig bra ändå. Jag går nämligen på ny penicillinkur o morsan är förkyld. Det gör inget säger morsan, då kan vi träna lydnad istället, du verkar behöva det lite mer nu.

Jag förstår bara inte vad det är vi tränar. Det är ju inte svårt precis. Men hon får gärna tro det o tycka att jag är duktig. Jag tycker det är rätt självklara saker. I alla fall än så länge.

Skulle hellre lära mig hur man fångar en av de där kaninerna... Eller katterna. Hur tusan får man tag på dem? Så fort jag närmar mig hoppar de upp i fönstren eller upp på hyllor. Inte ens när jag hoppar upp i sängen når jag fram till dem.

Morsan stressar runt o flyttar saker.  Förra veckan fick hon för sig att jag skulle stå i hundgården en hel timme när hon skulle hämta ett släp. Ursäkta?! Jag?!

Ok, jag kanske stod i hundgård ett kort tag när jag var yngre. Men det där är historia. Jag är en sällskapsdam och jag ska faktiskt vara med. Överallt. Hela tiden.

Man sätter inte mig i en hundgård. Det ska hon ha jäkligt klart för sig.

Jag slet bort halva platonmattan med murbruk och allt.

De små människorna har sportlov och morsan sitter på sitt kontor o jobbar hemifrån. Ingen fara, jag har störtkul. Minihusse spelar in filmer med mig. Du kan fortsätta jobba morsan, vi klarar oss.

Vi har varit på det där tråkiga stället igen morsan o jag. Där de rakar mig på mitt ben o sticker sprutor i mig. Jag förstår inte vitsen med att åka dit. Morsan verkar inte heller uppskatta det så varför är vi där då? Det måste finnas roligare saker att göra.

Hittat korv i skogen har jag oxå gjort. Det var fränt. Helt plötsligt låg det en massa korvbitar utspridda. Å så har morsan tränat mig på att alltid komma i full fart. Ända fram till henne. Det är nämligen inte alltid jag gör det. Ibland har jag nåt annat för mig o då vill jag bli klar med det.

Sen tycker jag att det är väldigt onödigt att springa ända fram så jag sätter mig halvvägs, då har jag ju kortare väg tillbaka till det jag höll på med. Kompromiss kallas det, men morsan håller inte riktigt med.

Får ingen inspiration alls till att blogga. Hu vad trist det är. Men igår kollade jag på en bra film. Det var en Schäfer med i huvudrollen. Coolt. Den hette Sam. Förkortning på Samantha.

Morsan säger nej. Jag hör jo, jo. Morsan tycker jag är fenomenal på att hitta saker att bita på. Jag tycker de är fenomenala på att låta saker ligga framme. Förresten så biter jag inte. Jag slickar på sakerna. Å sen när de är mjuka nog, då biter jag förstås. Men bara lite.

Jodå, hon åkte iväg utan mig. Inte nog med det. Hon lämnade mig hemma, ensam, i tron att hon skulle komma tillbaka. Det var bara det att hon inte gjorde det. Istället kom hennes syrras man. En liten detalj hon glömt o berätta för mig.

Så där ligger jag o sover i köket. Helt plötsligt öppnas ytterdörren o en lång stor karl kommer in o visslar o ropar. Jag blev så rädd så jag trodde jag skulle dö. Men så tänkte jag att jag måste ta mig samman o skrämma bort den där inkräktaren.

Så jag blåste upp mig så mycket jag kunde och skällde på honom allt vad jag orkade. Jag till och med morrade o visade tänderna. Han verkade inte försvinna för det. Då bestämde jag mig för att fly. Men det fanns ju ingenstans att ta vägen.

I samma stund jag insåg det kom jag på att det var Jannes husse, knappast något att vara rädd för. Sen var det lattjolajbans. Jag har spenderat två dagar med min helgalna kusin. Han tröttnar aldrig.