My name is Mel D

Jag är inte riktig säker själv på vad som hänt. Men nå't är det. Jag känner mig mer... damig liksom. Eller inte damig, men vuxen. Ja, det stämmer nog. Vuxen.

Jag är ingen liten unge längre. Jag tycker helt enkelt inte att det är skoj o leka med de små människornas leksaker. Jag ligger helst o sover faktiskt. Eller tittar på tv.

En  o annan matbit kan jag väl tänka mig att stjäla. Å disktrasorna äter jag fortfarande upp. Men annars är det inte lika upphetsande med busiga barn.

Jag vill mest sova. Å bli lite kliad på magen. Morsan säger att jag är tonåring, vad nu det är för nåt.

Vikt: 30,4 kg
Löpning: 50 min
Löpning 2: Jag blöder. Morsan säger att jag löper.

Jag är chockad. Vad gör den stora hunden här?

Jag vågar inte röra mig. Vill inte väcka uppmärksamhet. Tänk om de tycker mer om den än mig? Nej det kan inte vara möjligt. Jag är bättre vän med de små människornas kompisar. Jag tar hand om dom, pussar på dom och gosar med deras skor.

Vi har varit ute i skogen, en hel del morsan o jag. Eller, hon skulle nog kalla det springa. Jag tycker vi lufsar. Det är inget tempo precis. Men hon verkar nöjd. Jag får dra henne runt men det är ok.

Jag fortsätter i vad jag tycker själv, perfekt balans mellan lite bus och bra uppförande. När hon övar sina golfövningar (att jag ska sitta kvar) gör jag precis som hon vill. Hon blir sjukt nöjd.

Men igår blev jag lite uppspelt o morsan var lite extra trött. När jag hoppat upp i soffan för tredje gången o snott kuddarna tröttnade hon o tog med mig ut i hundgården.

Det var då det roliga började. Jag brukar snällt gå in där i vanliga fall men igår kände jag för att jäklas lite. Jag insåg att jag stod mellan morsan o dörren. Jag tog tillfället i akt o rusade ut. Sen körde jag tokracet. Fram o tillbaka, snabbt förbi morsan precis sådär nära utan hon kunde få tag på mig.

Haha! Det var skitkul. Morsan var desperat. Först skällde hon. Sen röt hon åt mig att komma. Då smög jag undan bakom muren. Sen försvann hon in i hundgården o började jollra o gulla, då kikade jag fram, försiktigt, sakta sakta. Då tittade hon fram o tystnade.

Ha! mig lurar hon inte så lätt. Jag körde ett nytt race i full fart. Runt hela gräsmattan o förbi henne igen. Sen försvann hon igen. Plötsligt började hon låta som att det var något jätteroligt där inne. Jag kunde inte hejda mig, blev så förjordat nyfiken så jag var tvungen o rusa in i hundgården för att kolla.

Pang! Så stängde hon dörren.

"Ta nu ett kort på henne med örat uppe så man får se henne som hon ska se ut", sa uppfödaren till morsan när vi var där häromkvällen.

Det dröjde förstås inte länge förrän morsan stod där o viftade med sin mobil.

Sorry friends, jag är för snabb. Eller morsan är för seg. Väj själva. Men jag ändrar position snabbt.

Å det där med att jag inte ska ligga i soffan, det har hon misslyckats med. Totalt.

Morgonpromenaden är det roligaste som finns här i stan! Massor av människor som småspringer i full fart. Ibland hakar jag på någon o liksom hänger med några meter. En del fattar galoppen o tar ett skutt åt sidan för att jag ska följa efter.

Fast morsan säger att de gör så för att de blir rädda o att jag inte får göra så. Att jag skräms då. Hallå!? Jag? Det är väl ingen som blir rädd för mig.

När farsan kommer hem på dagen vill han sova. Det vill inte jag. Han gnäller på morsan o säger att han inte får sova. "Hon biter mig i fötterna o slickar mig i ansiktet o så boxas hon" säger han när han ringer till morsan.

Det gör jag. Han är som Kronblom. Jag slåss med tassarna. Det brukar sätta fart på honom.

Min fantastiska mamma (inte att förväxla med morsan) har vunnit skönhetstävling i helgen. Jag har världens snyggaste mamma.